Från dröm till
verklighet
Mitt intresse för folkvagnar
började egentligen med en bubbla av årsmodell
1968, men det är en helt annan historia! Jag har
alltid velat äga en vw buss men på våren
2005 växte intresset för vw bussen fram till
att bli mer eller mindre ett oemotståndligt behov
(!). Jag började lusläsa säljes sajterna
efter ett lämpligt objekt, men brist på pengar
gjorde att kategorin "lämpligt" blev
ganska litet.
Jag blev speciellt förälsakad
I de tidigare  modellna
av "bay" ("baywindow") dvs mellan
1968- 72. Dessa har kofångare med "fotsteg",
främre blinkers sittandes lågt, de gamla,
små bakljusen samt en massa andra, enligt mig,
fördelaktiga detaljer I jämförelse med
modellerna 1973- 79.
Det blev aldrig något
köp av och sommaren kom. Jag började jobba
uppe i Luleå och fick så en liten idé
om att hitta mig en "konserverad" norrbottensbil.
Varje dag efter jobbet skummade jag åter igenom
sälj sajterna utan någon större lycka.
Tills en sensommardag då en lagom sunkig
vw buss från 68 dök upp till ett lockande
pris. Jag ringde på stört ägaren och
jag fick veta att bilen stod 6 mil utanför Luleå
i dennes föräldrars sommarstuga och att han
inte kunde visa den på ett par dagar. Jag var
nog lite förtrollad av iden att få äga
buss och lovade redan på telefon att köpa
bussen bara den gick att köra de 6 milen till Luleå
och inte var helt genomrostad.
Jag fick dock
vägbeskrivning och gjorde upp att jag skulle titta
på den svartsjuk på min nya kärlek!?)
 själv
redan samma kväll. Efter lite letande med tjejen,
som är infödd luleåbo, hittade vi bussen.
Ohh vad fin den var, blev förälskelse från
första stund. Efter att ha stått utomhus
i 10år var bussen härligt täckt av alger
och mossa. Den hade varit militärbuss i Boden tills
slutet på 70-talet och hade efteråt målats
blå och vit, nu var den dock blå- vit- rostgrundsröd
och militärgrön fläckig. Tjejen förstod
inte alls det vackra (troligen bara Två dagar
senare återsågs jag, bussen och dess ägare
och affären gjordes upp. Bussen hade haft två
civila ägare, den första hade haft den för
att skjutsa sin dotters ponny� inuti bussen !!! (Vilket
förklarade varför stoppningen var lite uppäten)
Nåväl bussens bromsar var inte de bästa
efter 10 års sömn, (bromsade man var �säkerhetssystemet�
så att bussen styrde kraftigt åt höger!)
batteriet laddade inte och vid provkörningen självdog
bussen nästan (vilket den inte gjorde efter att
fått annat än den 10åriga bensin som
var i tanken!)
Efter lite fika och pengabyte
styrde vi hemåt, tjejen i en bil framför
och jag  i bussen
bakom. Efter några km kom jag på att jag
kanske skulle ställa på bilen så jag
stannade vid vägkanten stängde av bilen, för
att inse att den inte startade igen. (ställde aldrig
på bilen heller..) Batteriet var stendött!
Nästa sak att inse var att följebilen saknade
startkablar samt bogserlinan jag packat med var av och
vi stod mitt i ingenstans. Bara att sätta sig i
följebilen köra 5mil till närmsta mack,
köpa startkablar och tillbaka. Efter en stunds
trilskande startade bussen igen.
Klockan var
nu närmare midnatt och det började skymma.
Vi puttrade sedan på i 40- 50 km. (högsta
fart jag vågade med bromsarnas skick) Det började
så klart regna mer och mer och batteriets sista
krafter började sina, lyktorna slocknade, vindrutetorkarna
orkade max 1varv/ minut och bussen dog nästan när
man slog på dem. De bilar vi mötte blinkade
och tutade (antagligen pga avsaknande av lyktor och
inte pga att de gillade gamla bussar.) Detta för
de som såg den, den var rätt kamouflerad
i blå- vitt- grönt.
Efter 2- 3 stopp
med startkablar var vi framme i Luleå och klockan
var närmare 3 på natten. Men jag sov lyckligt
i 2 timmar innan jag var tvungen att upp och jobba.
Nästa insikt kom krypande dagen därpå.
Jag insåg nämligen att svärföräldrarna
(som vi bodde hos under sommaren) troligtvis inte skulle
älska bussen som stod på deras uppfart lika
mkt som jag och de skulle komma hem tre dagar senare
från semestern!
|
Projektet börjar
Det där med att hitta en
konserverad norrlandbil föll lite på kant.
Svärföräldrarna kom hem och tyckte nästan
synd om mig för vad som stod på deras uppfart.
Svärfar gav tom nästan bort sin toyota buss
till mig för att han tykte synd om mig.
Då sommaren nästan var slut och för
att slippa bli erbjuden toyota bussar som tröst
började jag renoveringen i fel ända och målade
om bussen... Skämt å sido, i mina ögon
var bussen vacker men för andra såg den skräpig
ut. Jag skulle inte hinna renovera bromsar etc, utan
jag skulle bli tvungen att lämna bussen i Luleå..
kanske på någons garageuppfart. Då
vill man inte lämna en mosshög!
Från
mina udda dagar som hippie wanna-be fanns en liten dröm
om att äga en ÄKTA hippie buss. Därför
fanns en liten idee om att förvandla bussen till
något i stil med (se bild)
Nu måste
erkännas att mina hippie fasoner är förtryckta
och att jag insåg att bussen inte skulle uppskattas
av tex min flickvän.
Idee nr 2 föll
på att återställa bussen i militär
stuk, men det föll på ovan nämnda faktor
plus annat jag återkommer till.
 Istället
började det svåra med att hitta en fin färg.
Först föll jag för en blågrå
nyans som jag tyckte skulle passa bussen bra, men efter
omröstning med högre makter föll färgvalet
på rött. Mer specifikt volvo BM röd,
ursäkta den totala orginalavvikelsen!
Jag måste försvara valet av färg och
rollermålningen med att mer seriös karossrenovering
kommer att ske när denna färg gett upp. 90
mil hemifrån hade jag helt enkelt inte tillgång
till rätt utrustning och hellre än att ha
en usel sprutat lack har jag en rollad. Dessutom var
den redan rollad sedan tidigare så jag gjorde
ingen "skada."
Förarbetet tog nog ca 2
veckor ändå och blev hyffsat seriöst.
Faktum är att jag
är av åsikten att du kan måla en bil
med tandborste, bara du är noga med förarbetet!
(I bilens barndom handmålades de finaste bilarna..)
Sedan började det roliga jobbet med målning.
Men panik uppstod efter att den röda färgen
kommit på och jag insåg att bussen förvandlats
till en traktor! Sömnlösa nätter följde
och flickvännen som övertalat mig från
att ta den blå färgen blev synda bock. När
sedan de vita partierna runt rutorna kom på lyfte
hela bussen och jag blev helt nöjd igen.
I framtiden kommer bussen kanske återställas
till orginalfärg, men nästa sommar vill jag
bara få vagnen rullandes.
Sommaren tog
dock slut och panik uppstod, då jag knappt klarat
6 mil till luleå och knappast skulle klara 90
till Uppsala. I sista stund hittades vinterförvaring.
 Så
åter igen blev det ut och åka. Jag svänger
ut från villa kvarteret, flickvännen kör
före med walkie talkie och det raspar till lite
i min.. hinner inte uppfatta vad förrens jag ser
fullt med poliser mitt i vägen. Det kryllar av
dem!!! Oups inga lysen påslagna, trasiga bromsar,
torrspruckna däck, ett solblekt skattemärke
från 95 på bakplåten och gud- vet-
vad? Dessutom verkar de vinka in varenda bil! Tiden
står stilla när en polis mitt i vägen
stirrar rakt på mig när vi sakta puttrar
förbi... förbi? Ja inte vinkar man väl
in en oskyldigt rödvit vw bussfrån 68?! Puh
funderar på att hyra ett släp till sommaren,
för då fortsätter äventyret. Saknar
min buss 90 mil bort!
|
